Att börja en Pokémon-samling med ett barn

En pärm, med flit

Jag öppnar inte med hela historien om kortspelet. Den långa guiden är till mig, senare, om barnet frågar var de andra pärmarna kom från. Vid första sittningen erbjuder jag ett val: en setpärm för en kort lista, eller generationspärmen för generation 1 med ett kort av varje ursprunglig art. Anteckningen om generation 1 är versionen av det valet jag kan förklara på en minut. Etthundrafemtioett varelser, ett kort var, vilket tryck som helst. Jag lägger undan min egen öppna pärm innan barnet sätter sig. Två öppna pärmar på samma bord blir snabbt en gemensam hög, och den högen har inget uppdrag.

Två projekt på en gång är så ett barn får ett knä fullt av travar och ingen färdig sida. Jag har gjort det. Andra sittningen blir värre, för bordet ser ut som en syssla. En pärm betyder att nästa kort har en uppenbar ficka. Uppenbart är snällt.

Låt barnet välja första sidan

Jag blandar en liten trave bulk i sleeves och låter barnet välja det första kortet som åker in. Är pärmen i Pokédexordning hamnar kortet ändå i sin numrerade ficka, inte längst fram. Jag förklarar det en gång, utan tal. Fickan är varelsens plats. Att välja kortet är det roliga. Numret är löftet om att kortet går att hitta igen. Ligger den valda varelsen redan i pärmen får barnet välja en gång till ur samma trave. Dubbletten åker tillbaka till bulk utan ett tal om att valet var fel.

Jag rättar inte smak. En Pikachu är ett bra första kort. Det är en varelse jag tycker är alldaglig också. Bulk är rätt hög till det här, för det finns tillräckligt med kopior för att ett val inte ska vara dyrbart. En dyrbar trave får mig att hovra. Att hovra är motsatsen till en lördag vid köksbordet.

Sleeves, sedan sidan

Sleeves åker på innan kortet blir älskat av små händer. Jag visar det som en rörelse, inte en föreläsning: kortet in, sleeven plan, fickan öppen, kortet in. Barn är bra på rörelser. De är mindre intresserade av mina åsikter om förvaring. Jag håller dryck borta från bordet och berättar inte skälet om jag inte blir tillfrågad.

Böjs ett kort gör jag det inte till en moralisk händelse. Jag sleevar en ersättare ur bulken om jag har en, eller lämnar raden tom tills jag har det. En tom rad är tillåten. En pärm jag ger bort är en färdig pärm, och ett barns lördagspärm måste inte bli det. Den kan förbli en lördagspärm.

Sluta medan det fortfarande är roligt

Jag avslutar sittningen när barnet fortfarande är villigt, inte när jag har nått ett jämnt tal. Tjugo minuter som slutar med en stängd pärm händer igen. En timme som slutar med en suck kanske inte gör det. Samlingarna kommer ihåg raderna jag har noterat. Ingenting på skärmen är viktigare än att barnet vill öppna pärmen nästa gång. Jag ställer inte ett mål om tio kort eller en full sida. Målet är att pärmen stängs medan någon fortfarande vill öppna den igen.

Jag följer inte ett barns pärm som en tävling mot min. De offentliga sidorna i det här projektet är mina checklistor. Ett barns sida får vara ofärdig för alltid. Växer de in i den längre hobbyn finns setlistorna och artsidorna där. Gör de inte det har pärmen ändå gjort sitt jobb: kort i ordning, sleeves på, en eftermiddag som tillhörde dem.

Frågorna jag faktiskt svarar på är små. Vilken ficka det här kortet ska ligga i. Om den här dubbletten kan fylla ett hål. Om det är okej att sluta. Ja, den numrerade fickan. Ja, om raden är tom. Ja, sluta. De större åsikterna behåller jag för mig själv om barnet inte frågar. En samling som börjar så här kan förbli liten och ändå vara en riktig samling. Den har en ordning, en sleeve och en nästa tom rad när någon känner för att öppna den.