Vad jag gör med bulk av Pokémon-kort

Varför jag räknar bulk som samlingen

En holo är en trevlig sida. Den är inget system. Systemet är den tomma raden, och tomma rader är mest commons. Pärmguiden säger det i lång form. Här är den korta formen jag använder vid bordet: fyller kortet ett hål är det kortet jag ville ha, även när illustrationen är samma Magikarp jag redan kan utantill.

Jag slutade ursäkta bulk den dagen en generationspärm rörde sig snabbare ur en blandad låda än ur något jag hade lagt undan som speciellt. Speciella kort kan vänta i en sleeve. Checklistan väntar inte på dem. Att samla med ett barn använder samma hög, för ett barn kan hålla en common, välja en ficka och se raden stängas. Det är ett riktigt framsteg, inte en tröstpris.

Vissa temalistor är nästan bara den här högen. Yuka Moriis lerkort är vanliga kort, och där är bulk guld. Temapärmar är platsen där de checklistorna finns.

Sortera på set först

Jag häller ut lådan bara så långt att bordet fortfarande är snällt. Sedan sorterar jag på set, inte på varelse och inte på glans. Hur jag läser numret och symbolen är delen jag gör i händerna: hitta samlarnumret, bekräfta setet, gör en trave. En trave för Base, en trave för ett modernt set, en trave jag inte kan placera ännu.

Varje trave går till setsidan på samlingarna. Sidan är kortlistan. Är raden öppen åker kortet in i den pärmen. Är raden fylld är kortet en dubblett och stannar i bulk. Jag plockar inte fram dubbletter för att beundra dem förrän de öppna raderna i den traven är klara. Beundran är så en halvsorterad låda varar en månad. En trave jag inte kan placera får ligga för sig tills symbolen och numret har fått en lugn titt. Den traven är inte ett misslyckande. Den står i kö till nästa sittning, och den får inte hällas tillbaka i lådan bara för att kvällen blev sen.

Sedan den tomma artsraden

En dubblett för ett set kan fortfarande vara första exemplaret av den arten i en generationspärm. Pokédex-pärmen behöver bara ett. Magikarp är exemplet jag litar på, för bulk fortsätter att erbjuda en till. Är #129 tom lämnar nästa Magikarp lådan och fyller fickan. Är #129 fylld åker kortet tillbaka.

Vilket språk som helst räknas på en artsrad. Ett kort tryckt med ett annat namn visar ändå samma art på artsidan, för sidan följer det nationella Pokédexnumret. Jag kontrollerar numret när namnet på kortet inte är det engelska namn jag har memorerat. Namnet får skilja sig. Numret får inte gissas. Jag skriver inte artens namn på lådan som en genväg. Numret på kortet och numret i Pokédex ska vara samma siffra innan kortet lämnar bulk.

Vad som händer med extrakorten

Extrakort stannar i en låda märkt med setet, eller i en blandad låda när traven är liten. De är inte sopor. Nästa pärm behöver ofta kortet jag nästan gav upp. Jag håller dem torra, i en sleeve om hörnet redan är mjukt, och inte på golvet. Ett mjukt hörn som får ligga löst en vecka till är ett hörn jag sedan får leta ersättare till, så sleeven åker på samma kväll som jag märker det.

När en pärm är färdig ändras historien. En färdig pärm kan lämna huset och gå till ett barn. Lösa extrakort följer inte med. De stannar och fyller nästa pärm. Den delningen gör gåvan hel och håller checklistan ärlig.

Själva lådan får en tråkig etikett: setets namn, eller «blandat» om jag inte har delat den ännu. Jag märker inte en låda med en gissning om vad korten skulle kunna säljas för. Jag har ingen separat låda för «bra» kort och en tunna för «skräp». Den delningen är så commons försvinner och hål står öppna. En gång i månaden tar jag den blandade lådan, kör setsorteringen igen och krymper den. Målet är en mindre frågetrave, inte en snyggare uppvisning.