Hur jag fyller en Pokédex-pärm

Ett kort av varje art

Regeln är liten och den räddar mig. Ett kort. Vilket set som helst. Vilket språk som helst. Vilken sällsynthet som helst. Den långa pärmguiden skiljer det här jobbet från setpärmen, där varje kort på listan har en ficka. Här är varelsen fickan. En andra Pikachu är en dubblett även när illustrationen är ny.

Jag började vanan med Bulbasaur. Artsidan listar trycken. Pärmen behöver ett av dem. Jag lade den första Bulbasaur i sleeve som jag redan ägde i #001 och slutade leta efter en bättre #001. Bättre är en annan hobby. Den här hobbyn är intervallet, från första numret till sista, med en varelse på varje rad.

En artsida listar varje tryck, och Pokédex-pärmen behöver fortfarande bara ett av dem. Alla Pikachu-kort håller varje Pikachu-tryck som en egen checklista. Temapärmar ligger bredvid generationerna när jag vill se hela raden av ett ansikte.

De {species}, generation för generation

Jag öppnar inte en jättepärm och kallar den klar. Jag bygger generation för generation, för samlingarna redan är delade så och för att en generation är en bok jag kan bli färdig med. Generation 1 är 151. Generation 2 är de följande 100. De senare generationerna ligger på samma nav, var och en med egen checklista och egen räkning.

Generation 1 är den jag säger åt folk att bli klara med först, och anteckningen om generation 1 ligger bredvid. Varelserna är bekanta, bulklådorna är fulla av dem, och 151 är ett tal jag kan hålla i huvudet. Därefter är generation 5 den långa och generation 6 den korta. Jag låter checklistan säga det. Jag memorerar inte räkningarna.

Fyll den ur bulk

Bulk är förrådet. Jag är medveten om det valet. En sällsynt illustration är välkommen när det är kortet jag redan har. Den är inget krav. Att vänta på ett favorittryck är så en Pokédex-pärm fastnar på samma tjugo hål i ett år.

Den praktiska genomgången är tråkig och den fungerar. Jag tar en generationschecklista. Jag går igenom bulklådan med hålen i huvudet. Jag sleevar kortet som fyller ett hål. Jag stoppar det i fickan. Jag markerar raden. Sedan slutar jag, även om lådan fortfarande ser intressant ut. Jag tar inte med mig hela lådan till soffan. Checklistan ligger på bordet, hålen är få nog att hålla i minnet under en genomgång, och kort som inte fyller något av dem åker tillbaka innan jag hinner bli förtjust. Hur jag ordnar sidorna är valet av sidstorlek. Nio fickor är det jag använder när målet är att se intervallet bli klart.

När jag kallar den klar

En generation är klar när varje artsrad har ett kort i pärmen och jag har bläddrat igenom sidorna för att bevisa det. Skärmen kan säga att raderna är fyllda. Jag bläddrar ändå. Ett kort som är noterat och sedan lämnat i en skokartong ligger inte i pärmen.

Jag uppgraderar inte en färdig generation för sportens skull. Om ett senare kort får mig att le kan det byta ut det som sitter i fickan, och det gamla återvänder till bulk. Raden förblir fylld oavsett. Poängen var aldrig den mest imponerande kopian. Poängen var varelsen, på plats, i ordning, där en person kan bläddra fram till den.

En budget, för den här pärmen, betyder att jag lägger uppmärksamhet i stället för att jaga en viss kopia. De flesta korten som behövs äger jag redan inne i osorterad bulk. Kostnaden som spelar roll är sleeven och sidan, som jag köper i vanliga förpackningar och använder på commons utan att spara dem. Jag har en blyertslista över hålen bara när jag är borta från skärmen. Hemma är generationssidan listan. Har ett hål varit tomt i månader beror det på att den arten är knapp i mina lådor, inte på att jag väntar på en sällsyntare bild av en art jag redan kunde ha arkiverat. Byter jag ut ett kort skriver jag inte en ny historia om raden. Den var fylld, den är fylld, och det gamla kortet är bulk igen med samma jobb som förut: vänta på ett annat hål.