Hur jag läser ett Pokémon-kort

Samlarnumret är sorteringsnyckeln

Samlarnumret är bråket eller paret som är tryckt på kortet, till exempel 4/102. Första talet är kortets plats i det setet. Andra talet är hur många kort setet räknade i den numreringen. Base är setet jag använder för att lära ut det här, för 102 är antalet på listan jag publicerar från det offentliga datat. Står det 4 på kortet och listans kort 4 har samma namn har jag en träff.

Promo och specialset använder ibland en bokstav, en annan totalsumma eller ett nummer som inte liknar huvudsetet bredvid. Jag tvingar inte in dem i huvudsetets ordning. Jag hittar listan som använder just den numreringen. Tidslinjen över set är hur jag minns att promo ligger intill en era utan att vara erans huvudlista. Fel lista ger ett hål i två pärmar på en gång. Andra talet i bråket är en ledtråd, inte ett löfte om att jag kan gissa setet från det ensamt. Flera set har räknat ungefär lika många kort. Symbolen får avgöra vilken lista som är öppen.

Setsymbolen bekräftar traven

Setsymbolen är det lilla märket, oftast längs bildens högra kant eller strax under den, beroende på eran. Den byts med varje set. Jag försöker inte memorera hela historien av märken. Jag använder symbolen för att hindra två travar från att smälta ihop när numren kunde höra till mer än en lista.

När symbolen och numret inte stämmer med namnet jag väntade mig säger kortet sanningen och minnet gör det inte. Jag slår upp numret på setsidan. Pikachu är en bra påminnelse om att ett namn kan bo i många set, vart och ett med eget nummer. Namnet ensamt är ingen sorteringsnyckel. Två Pikachu med olika nummer är två rader, även om båda ler likadant.

Sällsynthetsmärken är en svag sortering

En cirkel, en diamant och en stjärna har alla tryckts på kort, och betydelsen försköts när spelet lade till sällsyntheter. Jag håller ingen privat tabell över vad varje märke betydde varje år. Tabellen skulle bli längre än sorteringen, och den skulle ändå inte tala om vilken checklistarad som är tom.

Jag kastar en blick på märket bara för att dela en trave i «lätt att sleeva» och «jag tittar två gånger innan det åker i en ficka». Det är trygghet, inte katalogisering. Att sortera bulk håller sig till numret. Sällsynthet är hur en sida ser ut. Numret är hur en pärm blir färdig. Ett blankt märke och ett glansigt kort kan sitta i samma set. Jag låter inte glansen starta en egen trave innan numret är läst.

En genomgång av en blandad hög

Jag tar upp ett kort. Jag läser namnet högt om högen är rörig, för ögonen hoppar när jag går för fort. Jag hittar samlarnumret. Jag kontrollerar symbolen mot traven jag tror att det hör till. Jag släpper det på den traven. Kan jag inte placera det på några sekunder åker det till en frågetrave, inte tillbaka i blandningen.

Frågetraven får en lugnare genomgång med samlingarna öppna. Pärmguiden är det jag matar: setrader först, artsrader sedan. Ett kort jag inte kan identifiera får ändå en sleeve om hörnet är mjukt. Identifieringen kan vänta en timme. Ett böjt hörn blir värre medan jag tvekar. Frågetraven får ett namn på en lapp, och den ställs inte under en tyngre låda. Nästa lugna genomgång ska kunna hitta den utan att börja om från hela högen.

Språket på kortet kan sakta ner genomgången, och det är okej. Det engelska namnet i datat är det kortlistan använder. Ett kort tryckt på ett annat språk har fortfarande ett samlarnummer och en setsymbol. Jag matchar dem, och läser sedan artsidan om jag vill ha det lokala namnet. Jag bygger inte en separat pärm per språk. En kortlista, en nummerordning. Namnet på kortet får skilja sig från namnet på skärmen.